It's my heart you're dealing with
Jag har tröttnat på att läsa kärleksböcker. Ända sedan små, små barnsben har jag läst om hur den söta, blyga tjejen som knappt har några vänner alls får den snygga, populära pojkvännen. Om hur berättelsens underbara killideal utspelar sig. Som tex när tjejen sitter där på bussen och väntar på att killen ska lägga handen på hennes, och så ska dom bara sitta där sen. Eller när de ska ha djupa diskussioner och killen inte finner det svårt alls att öppna sig.
Men så är det inte, eller hur. Man sitter där och väntar på att någon ska hända, men det gör inte det. Man försöker bli öppen och snäppet känsloladdad, men icke.
Vi är så.. nej, förlåt. Jag är så jäkla inskränkt. Varför måste jag vara sån? Jag vill inte ens vara sån. Jag vill inte ha så höga förväntningar, för i slutändan är det jag som blir besviken.
Men kanske var det ödet som gjorde så att jag hamnade just här. Som jag sagt de senaste åren: allt händer av en anledning.
Jag fick känslor.
Hon fick känslor.
Och vad fan tycker han?
Nu kom jag precis på att jag är hemskt inskränkt igen. Jag har fortfarande, på något jävligt konstigt sätt, känslan av att det han visade mot mig var ärligt
AFJENRGF
nej jag orkar inte.
Men så är det inte, eller hur. Man sitter där och väntar på att någon ska hända, men det gör inte det. Man försöker bli öppen och snäppet känsloladdad, men icke.
Vi är så.. nej, förlåt. Jag är så jäkla inskränkt. Varför måste jag vara sån? Jag vill inte ens vara sån. Jag vill inte ha så höga förväntningar, för i slutändan är det jag som blir besviken.
Men kanske var det ödet som gjorde så att jag hamnade just här. Som jag sagt de senaste åren: allt händer av en anledning.
Jag fick känslor.
Hon fick känslor.
Och vad fan tycker han?
Nu kom jag precis på att jag är hemskt inskränkt igen. Jag har fortfarande, på något jävligt konstigt sätt, känslan av att det han visade mot mig var ärligt
AFJENRGF
nej jag orkar inte.
