It's my heart you're dealing with
Jag har tröttnat på att läsa kärleksböcker. Ända sedan små, små barnsben har jag läst om hur den söta, blyga tjejen som knappt har några vänner alls får den snygga, populära pojkvännen. Om hur berättelsens underbara killideal utspelar sig. Som tex när tjejen sitter där på bussen och väntar på att killen ska lägga handen på hennes, och så ska dom bara sitta där sen. Eller när de ska ha djupa diskussioner och killen inte finner det svårt alls att öppna sig.
Men så är det inte, eller hur. Man sitter där och väntar på att någon ska hända, men det gör inte det. Man försöker bli öppen och snäppet känsloladdad, men icke.
Vi är så.. nej, förlåt. Jag är så jäkla inskränkt. Varför måste jag vara sån? Jag vill inte ens vara sån. Jag vill inte ha så höga förväntningar, för i slutändan är det jag som blir besviken.
Men kanske var det ödet som gjorde så att jag hamnade just här. Som jag sagt de senaste åren: allt händer av en anledning.
Jag fick känslor.
Hon fick känslor.
Och vad fan tycker han?
Nu kom jag precis på att jag är hemskt inskränkt igen. Jag har fortfarande, på något jävligt konstigt sätt, känslan av att det han visade mot mig var ärligt
AFJENRGF
nej jag orkar inte.
Men så är det inte, eller hur. Man sitter där och väntar på att någon ska hända, men det gör inte det. Man försöker bli öppen och snäppet känsloladdad, men icke.
Vi är så.. nej, förlåt. Jag är så jäkla inskränkt. Varför måste jag vara sån? Jag vill inte ens vara sån. Jag vill inte ha så höga förväntningar, för i slutändan är det jag som blir besviken.
Men kanske var det ödet som gjorde så att jag hamnade just här. Som jag sagt de senaste åren: allt händer av en anledning.
Jag fick känslor.
Hon fick känslor.
Och vad fan tycker han?
Nu kom jag precis på att jag är hemskt inskränkt igen. Jag har fortfarande, på något jävligt konstigt sätt, känslan av att det han visade mot mig var ärligt
AFJENRGF
nej jag orkar inte.
It's hard to understand
Jag vill gråta när jag tänker på att alla berättelser jag har skrivit inte finns längre.
En återfunnen vänskap
Trots en del bekymmer som har uppkommit i mitt liv så har en lycka uppenbarat sig.
För hundra år sedan gick jag i ridning, och där lärde jag känna en tjej som jag blev otroligt bra kompis med; jag kallar henne P. Den sommaren jag hade med henne var en av mina bästa men jag kastade iväg det sedan när hösten kom. Trots att det mestadels var jag som sa upp bekantskapen eller vänskapen så hade jag, till och med efter flera år, svårt att släppa det. Därför skrev jag ett meddelande till henne på facebook och det resulterade vid att jag hoppade upp ocjh ner av glädje. Hon skrev att hon saknade mig och gav mig sitt nummer.
Nu har vi smsat ett tag och det känns underbart! Vi har till och med bestämt oss för att träffas på söndag. Då ska jag bevisa vem den riktiga rockgirlen jag är (och inte någon äcklig rockwannabe som jag var på den tiden).
Nu ska jag äta bulle och vara glad
En person som betyder mycket för mig
När någon frågar mig vilka som är mina bästa vänner kommer det upp tre namn i mitt huvud, men när jag verkligen tänker efter så tror jag faktiskt att det är en till. En kvinna i 40 års åldern som alltid funnits till hands. Det kan röra sig om en riktigt liten sak som jag grubblar över och helt enkelt inte vill släppa mitt huvud, då tar jag alltid råd av henne och sedan känns allt mycket bättre.
Det är inte mycket jag döljer för min mamma, då jag kan lita på henne till hundra procent och det är så otroligt skönt att bara få prata av sig på en vuxen som kommer med mogna svar och gör så att man får lite förstånd i huvudet efter ett samtal på kanske fem minuter.
Många av våra "samtal" har handlat om en tjej (som det här inlägget handlade om) och jag vet inte hur jag skulle kunna ha svarat på alla sms, chatter osv osv osv osv om jag inte hade haft henne. Nu hoppas jag att den sista tvisten löser sig så att jag kan lägga hela henne bakom mig och andas ut.
Jag hoppas du vet hur mycket du betyder, annars ska jag ägna mitt liv åt att få dig att förstå det.
Det är inte mycket jag döljer för min mamma, då jag kan lita på henne till hundra procent och det är så otroligt skönt att bara få prata av sig på en vuxen som kommer med mogna svar och gör så att man får lite förstånd i huvudet efter ett samtal på kanske fem minuter.
Många av våra "samtal" har handlat om en tjej (som det här inlägget handlade om) och jag vet inte hur jag skulle kunna ha svarat på alla sms, chatter osv osv osv osv om jag inte hade haft henne. Nu hoppas jag att den sista tvisten löser sig så att jag kan lägga hela henne bakom mig och andas ut.
Jag hoppas du vet hur mycket du betyder, annars ska jag ägna mitt liv åt att få dig att förstå det.
Något jag trodde var över för länge sedan
Det känns på sätt och vis som att få en kniv i ryggen - och det av en barndomsvän (som jag dock haft en del tvister med). Jag känner mig trött; som om all energi plötsligt försvann ur min kropp och att den inte planerade att återkomma.
Det jag grubblar mest över är hur det kommer att bli på måndag; den enda lektionen vi egentligen brukar prata med varandra på, samt när jag måste göra det som får mig att gråta inombords.
Jag vet att det är hennes förlust då det är jag som har vänner och inte hon (låter hemskt men det är sanningen), och att det kommer förmodligen inte att bli en rolig vårtermin till henne... men det känns som att hon ber om det. Jag trodde ju att allt var lugnt, och så kommer hon och säger massa skit till mig som hände för mer än ett halvår sedan som jag trodde båda hade kommit över.
Det är slutet för oss, det vet du innerst inne.
The Funeral - Band of Horses
Jag har linkat den innan, men jag tyckte att titeln passade bra in. En av de mest underbara låtarna på jorden. Jag kan inte annat än njuta när jag hör det här mästerverket.
The Funeral - Band of Horses
Jag har linkat den innan, men jag tyckte att titeln passade bra in. En av de mest underbara låtarna på jorden. Jag kan inte annat än njuta när jag hör det här mästerverket.
I need all the help I can get
Jag är hemma , och jag sitter i min morgonrock, handduk runt skallen och tofflor på mina redan otroligt kalla fötter.
Thailand var underbart, och så fort jag tänker tillbaka till det fantastiska tropiska landet så får jag gåshud och en stor längtan till att någon gång åka dit igen.
Innan jag åkte var jag orolig för hur det skulle bli i framtiden; om valen jag gjorde skulle bli de rätta. Innan jag åkte ville jag börja gymnasiet, men det är först nu jag har en otrolig längtan att sluta högstadiet. Sluta. Just nu skulle jag göra vad som helst för att sluta och bara ha sommarlov. Att få glömma alla idioter som finns på skolan, ta nya andetag och blicka framåt.
Till och med enligt mig själv låter det som om jag är utstött. Som om jag inte har några vänner och att det är därför jag så dramatiskt bara vill bort, men så är det inte. Jag har flera stycken underbara vänner. Visst, självsklart skulle jag kunna ha många fler; men kanske inte så många nära vänner som jag har just nu.
För lite mer än två veckor sedan längtade jag bort från skolarbete, den eviga vintern och att bara få slappna av; tänka bort alla de jobbiga grejerna som satt sig långt inne i huvudet. Om jag inte hade åkt bort hade jag säkert fallit in i en stor depression, men nu klarar jag mig antagligen. Måste bara blicka framåt och tänka optimistiskt.
At my place
Det är rätt mycket som händer hos mig just nu. Alla packar, städar, rotar, grejar. Själv har jag dessutom ett hundratal läxor att göra och varför jag sitter här förstår jag faktiskt inte.
Förra veckan stod det att det regnade i Koh Lanta, vilket gjorde mig lite orolig men kollade upp prognosen idag och det ser lovande ut.
Ska ta och städa lite nu, vi kanske hörs imon- annars brb i lite mer än två veckor.
Något som får mig att le
Sitter och dricker varm nyponsoppa och har precis tänt ett levande ljus. Jag kollar bort mot fönstret för att se hur mörkt det är, men det slutar ändå med att jag kollar in i min spegelbild som uppenbaras. Jag tar en klunk med nyponsoppa och tänker på hur snyggt håret ser ut när det är rakt.
För knappt en vecka sedan var jag på väg hem från skolan. Jag vet att jag inte hade så mycket i tankarna just då, och att jag varken kände mig glad eller ledsen. Plötsligt ser jag en liten flicka komma gående. Hon hade stora bruna ögon, och var riktigt gullig. Hon log mot mig och sa hej. Det gjorde min dag.
När jag satt på bussen hem från stan idag satte sig en farbror bredvid mig och vi började prata.
Strax innan han gick på gjorde en rödhårig, lång och söt kille det. Han kollade på den tomma platsen som var bredvid mig, såg lite nervös ut men backade sedan och satte sig på en "ensamplats". Är det verkligen så svårt att sätta sig bredvid en tjej? Är det såhär samhället ser ut? Om det hade varit tvärt om; att han hade suttit där med en tom plats bredvid sig och jag hade kommit på, så hade jag antagligen gjort precis som han. Det är irriterande, men så är det.
Därför blev jag glad och log inom mig när farbrorn satte sig bredvid mig och började prata; för det är så jag vill ha det.
I wish I could just make you turn around, turn around and see me cry
Against all odds - Phil Collins
Har du någon gång gjort en sak, och sekunden efteråt ångrat det?
För någon månad sedan började min gamla bästa vän chatta med en kille i parallellklassen. Egentligen började hon bara med det för att han var ginger (rött hår, vit hy och fräknar). Hon och jag har sedan något år tillbaka tyckt att det är speciellt roligt med gingers, av någon anledning.
De fortsatte chatta med varandra via facebook och det utvecklades till att det gick över till msn; då började också samtalen bli snäppet allvarligare.
Klassen fick reda på det och det hela blev som ett litet internt skämt. Jag har också chattat lite med gingern, och han är snäll- men tyvärr något otroligt nördig, och han har verkligen en personlighet som jag aldrig skulle kunna bli förälskad i. Dålig musiksmak (något jag har ovanligt svårt att tolerera), han skriver "h3h3h3", brukar åka på DreamHack samt är något otroligt omanlig. Det låter elakt, men det är sanningen just om denna individ.
Han började gilla min gamla bästa vän, och varje gång hon loggade in på msn/face/cs så var han först vid att skriva hej efter en halv sekund. När jag fick höra det tyckte jag att det lät gulligt, men jag kan samtidigt förstå att min kompis inte gillade det. Hon hade, precis som jag, börjat förstå att allt kanske handlade om kärlek trots att de aldrig hade pratat med varandra i verkliga livet.
På något konstigt sätt började jag och gingern chatta om min gamla bästa vän, och trots att han kanske egentligen inte hade tänkt att jag skulle få reda på det, så kom det ur han att han gillade henne. Han var rädd för att jag skulle berätta det för henne, men jag lovade att inte göra det; vilket jag höll.
För knappt en vecka sedan frågade han henne om hon ville hitta på något, men det ville hon inte. Det kunde jag inte förstå då. "Varför kan hon inte ge honom en chans? En liten chans bara?". Men nu när jag tänker tillbaka på det så förstår jag varför hon sa nej.
Igår fick jag reda på att han inte visste vilka Nirvana var, vilket gjorde mig chockad. Jag skrev till min gamla bästa vän, på ett mycket skämtsamt sätt självklart, att jag inte tyckte att hon skulle bli tillsammans med någon som hade så dålig musiksmak, och efter ett antal minuters chatt mellan mig och henne sa hon att hon skulle försöka få fram att hon inte gillade honom. Vi kom fram till att hon skulle låtsas vara tillsammans med vår kompis från Skåne.
En chatt började mellan mig, min kompis och ginger och vi hade kommit fram till vad vi skulle göra: att på något sätt berätta om min kompis låtsasförhållande för honom.
Så snart vi, eller snarare jag, berättat det kände jag ett hugg i magen. Jag hade precis krossat den pojkens hjärta.
Tog bort hans namn.
Ni vet lika bra som jag att han inte började spela Call of Duty, för kanske tio minuter senare skrev han till mig på facebook och frågade om vi var seriösa. Jag kände mig hemsk när jag svarade ja.
Men hur han hade lyckats bli kär i henne hade jag ingen aning om. De hade, som sagt, aldrig pratat med varandra i verkligheten och när han såg henne i skolan kollade han blygt ner i marken. Det var först när jag sa åt honom att säga hej till henne, om han över huvud taget ville att något skulle hända mellan dom.
Samtidigt som jag ångrar att jag hjälpte henne med att få honom att "förstå" så är jag ändå glad över att ha hjälpt min kompis. Hon ville verkligen inte att det skulle bli något mellan dom; för han var långt ifrån hennes "typ". Jag önskar bara att vi hade gjort det på ett annat sätt, för det här täckmanteln kommer aldrig att hålla.
Tårar och blickar - sanningen
När jag tänker tillbaka på åren som har gått på högstadiet kan jag inte låta bli att skratta. Jag har varit så otroligt omogen och barnslig så det skriker om det! En gång fjäskade jag så mycket för min gamla engelskalärare att hon drog ut mig och sa att jag fick sluta med dumheterna. En annan gång gjorde jag en liten konflikt till en stor, vilket drabbade alla tjejer i klassen.
I varje klass är det någon som är utanför. I A är det tjejen från min gamla klass som inte vill växa upp, i C är det en tjej från min gamla klass som inte verkar ha något intresse annat än att följa systerns fotspår. Jag känner inte till så många i D klassen, för det händer alltför ofta att jag blandar ihop den med C. I E skulle jag gissa på att det är killen med långt, fett hår, gröna eller beigea byxor och samma cykeltröja (varje dag). Sen återstår ju min klass; B. Vi blir sedda som "töntklassen", eller ... det är i alla fall det jag har fått för mig att bli har blivit stämplade som- men som egentligen inte är sant. Visst, vissa killar är nördigare än andra, men så är det väll i varje klass. Men om man räknar bort den lilla delen så är det en underbar klass- enligt mig. Som jag skrev innan så är det alltid någon som är utanför, och i vårt fall är det en tjej.
När jag började på högstadiet hade jag, som de flesta andra, en rädsla för att bli utstött; att bli den som tjejen blev tillslut. När klassen skulle åka på en utflykt till en ö och min dåvarande bästa vän (och enda vän som var en tjej. de flesta av killarna kom från samma klass som mig) var sjuk, tog jag första tjej jag kunde hitta och började prata med henne. Vi var med varandra hela den dagen.
Min bror har sagt att man inte ska binda upp sig för tidigt med någon, då den kan visa sig att vara långt ifrån det man hade tänkt sig. Han sa detta för lite mer än en månad sedan- vilket betyder att det är över två och ett halvt år för sent. Precis det han sa hade hänt mig, men jag hann slingra mig ur.
Någon dag senare då vi var tillbaka i skolan igen började jag få kompisar. Det kanske låter lite konstigt men jag och en av mina bästa vänner hittade varandra genom att vi hade lika händer; röda/lila (vilket tyder på dålig blodcirkulation). Hon hade ett förflutet med tjejen. Det var mycket drama som hade hänt, och det tjejen hade gjort hade jag svårt att smälta. Dagarna gick och jag började dra mig ifrån, och rätt som det var började hon följa efter; vilket jag och tjejerna tyckte var fel och något otroligt jobbigt.
På vårterminen hade en tjej i min klass hört tjejen prata i sin mobiltelefon med sin kille och hade sagt att alla i B var dumma i huvudet och att hon hatade klassen. Jag fick reda på detta och blev vad man kan kalla "arg", trots att jag egentligen bara var på ett otroligt konstigt humör och överreagerade och tyckte att situationen var rolig.
Jag och några tjejer gick för att prata med henne, men vi hann inte säga så mycket för vi skulle gå in.
Efter skolan gick jag, tillsammans med en klasskompis som bytte till Engelska skolan förra året, långsamt efter tjejen när hon var på väg bort från skolan och vi började skrika omogna och elaka saker till henne. Då hade hon varit flera meter framför oss, och jag tvivlade på om hon hörde något över huvud taget; men det visade sig att hon gjorde det.
Just denna biten kommer jag inte ihåg så jättemycket av; allt gick så otroligt snabbt. Det var x antal tjejsamtal i klassen, killarna undrade var som hände, jag var på möten med tjejens gamla "fiender"; bland annat tjejen med likadana händer som mig och en tjejen som hörde samtalet. Plötsligt hade allt blivit som en stor grej. En riktigt stor grej. Tårar och blickar.
Tjejerna i klassen var arga för att läraren alltid tog tjejens sida, och jag höll med dom. Men när jag tänker efter; tjejen var helt ensam. Inte en enda människa stod bakom henne. Vi gjorde skolan till ett helvete på jorden för henne.
Under denna perioden hade jag också lärt mig att tjejen som bytte skola inte var någon jag kunde lita på. Hon hade skrikit, om inte mer saker än vad jag gjorde, den dagen; och ändå lät hon mig få all skit. Hon behövde inte sitta på ett möte med den bästa klassföreståndaren och höra henne skrika att jag, inte bokstavligt kanske, var dum i huvudet som inte kunde respektera tjejen. Jag sa inget om den tjejen som bytte skola, för vi var rätt bra vänner, och jag ville inte att hon skulle få skit, så jag tog på mig det.
Plötsligt började det tas upp att tjejen kanske skulle polisanmäla det, och då insåg jag vad jag hade gjort. Hur dum jag hade varit.
Det blev aldrig någon polisanmälan. Vi fick lärarna att tro att vi hade glömt bort det ett tag, men jag tror att dom tillslut fattade att vi aldrig skulle glömma det. Jag har knappt pratat med tjejen sedan den dagen, förutom på nya tjejmöten om hur orättvist det var angående gympabetygen och tjejen. Det är en annan historia, men den slutade också med tårar och blickar.
I åttan hade vi mognat, tänkt och fått ånger (i alla fall de flesta). Vi bestämde oss för att ge tjejen en chans, men det blev inte som någon hade tänkt sig.
Jag hade konfirmerat mig och lärt känna en tjej som var ett sisjöbarn. Vi hade, på något oförklarligt sätt fått tag i varandras msn och börjat chatta om livet och klasserna. En dag skrev hon till mig:
"Jag har hört att du har varit med i en catfight, haha ;)"
"Jag har hört att du har varit med i en catfight, haha ;)"
Just den meningen gav mig det största frågetecknet i huvudet, jag någonsin haft.
Sisjöbarnet hade varit med sina kompisar på en konsert på Liseberg, och träffat tjejen och hennes kille där. Då hade tjejen kommit fram till sisjöbarnet och frågat om hon "hade hört det senaste", och svaret blev nej. Tjejen förklarade att hon hade slagit ner mig, min kompis med likadana händer som mig samt tjejen som hörde samtalet. Jag började garva och frågade om hon var seriös, och svaret blev ja.
Jag blev arg, och denna gången på riktigt. Trots att det var en så patetisk grej så blev jag otroligt irriterad. Jag ringde tjejen med händerna och tog utmin "ilska" och ilskan spreds därför vidare. Alla tjejer i klassen visste om det på måndag morgon.
Där blir minnet suddigt igen, och jag kommer inte ihåg hur allt togs upp i klassen, men jag antar att vi berättade det för min klassföreståndare; vilket betyder att det blev ytligare tjejmöten.
Jag gick, tillsammans med min gamla bästa vän, till E klassens arbetslag och frågade om jag fick prata med sisjöbarnet och ett annat hårdrockande vittne. De berättade historien igen, och efter det frågade jag om de kunde berätta det för min klassföreståndare; vilket de gick med på.
Jag tror inte att konflikten löstes, för fortfarande; nu efter ett år, så har jag inte pratat med henne. Det är bara "nördarna" i min klass som gör det, och det är inte så många som pratar med dom heller.
Jag har insett mina misstag, för nu har jag ytligare mognat ett steg. Jag ångrar den första konflikten något enormt. Det var bara onödigt och smärtsamt. Vad hade hänt om hon hade polisanmält det?
Den andra konflikten dock, den patetiska lögnen om att hon hade slagit ner oss, ångrar jag dock inte. Hon spred falska rykten och för "förtjänade" sitt "straff".
Jag har inga planer på att börja prata med henne igen.
Anledningen till att jag tog upp det här var för att dels skriva av mig och dels för att jag för första gången fick kolla igenom hennes bilder på bilddagboken. Denna bilden tyder på att jag inte var någon favorit.
Strök över mitt namn.
Då det äntligen börjar bli dags.
Love Grows (where my Rosemary goes) - Edison Lighthouse
Det börjar bli dags. På måndag är det endast en vecka kvar, och jag känner på mig att den kommer gå fruktansvärt snabbt- vilket jag gillar. Redan för någon vecka sedan började jag göra en "inköpningslista" till Thailand och där står det bland annat; pilotsolglasögon och bikini.
Men trots att det är så lite tid kvar känns det som om det är en evighet tills dagen kommer. Det känns... overkligt.
Thailand 2010, pannkaksståndet. Wow, de underbara pannkakorna man får där är inte och leka med!
Innan jag brukar åka utomlands så har jag samma känsla; friheten att få komma bort från allt. Kunna slappna av och släppa alla bekymmer man har. Att få ta igen missad tid med familjen, och förlåt, komma bort från alla kompisar ett tag bara.
När jag kommer hem har jag självklart en annan känsla då jag uppfyllt alla mina "behov" utomlands. Men varje gång jag kommer hem, oavsett vilket land det är från, så känner jag mig som en mycket mognare tjej. Som att jag ser på saker annorlunda. Jag vet inte om kompisarna har tänkt på det (tror snarare att dom inte har gjort det), men jag har märkt det i alla fall, och jag gillar det.
När jag kommer hem har jag självklart en annan känsla då jag uppfyllt alla mina "behov" utomlands. Men varje gång jag kommer hem, oavsett vilket land det är från, så känner jag mig som en mycket mognare tjej. Som att jag ser på saker annorlunda. Jag vet inte om kompisarna har tänkt på det (tror snarare att dom inte har gjort det), men jag har märkt det i alla fall, och jag gillar det.
Thailand 2010, Freedom Beach.
But maybe everything that dies someday comes back
Overall så har det varit en bra dag. Det känns drygt att alla i min klass sitter och spelar kort varje rast. Det är nästan så att jag känner mig tvingad till att vara med. Det är det alternativet eller att sitta ensam och stirra in i en vägg.
Det kändes otroligt bra på musiken. Lärde mig spela "The Final Countdown" på bas, och spelade den sedan tillsammans med by best friends boyfriend; han spelade keyboard. Musikläraren sa flera gånger att jag var riktigt bra på bas, och det gjorde mig så jäva glad för att:
1, det är så sjukt jävla kul att spela det. Det är ju grunden till all rockmusik (vilket betyder allt å musikens vägar jag älskar)
2, det är inte mitt huvudinstrument; det är gitarr.
På vägen hem gick jag med en gammal klasskompis som jag inte pratat ensam med på x antal år, och det var sjukt kul. Han har grym humor och vi kom bra överens. När vi kom till stället där vi vanligtvis brukade säga hejdå (tillsammans med min tjejkompis som är betydligt bättre kompis med honom) fortsatte han istället gå den vägen jag brukar gå för att fortsätta våran lilla konversation. Haha, det gillade jag.
1, det är så sjukt jävla kul att spela det. Det är ju grunden till all rockmusik (vilket betyder allt å musikens vägar jag älskar)
2, det är inte mitt huvudinstrument; det är gitarr.
På vägen hem gick jag med en gammal klasskompis som jag inte pratat ensam med på x antal år, och det var sjukt kul. Han har grym humor och vi kom bra överens. När vi kom till stället där vi vanligtvis brukade säga hejdå (tillsammans med min tjejkompis som är betydligt bättre kompis med honom) fortsatte han istället gå den vägen jag brukar gå för att fortsätta våran lilla konversation. Haha, det gillade jag.
Fuck everything
Fuck everything, fuck Västtrafik.
I know you can fly
Läste på min bästa väns blogg idag om hennes tro. Jag tror att det är lugnt att jag kopierar:
"Min tro. Det är lite svårt om man tänker typ på om jag tror på Gud, Buddha, Allah o sånna saker.
Jag är inte döpt, jag är inte konfirmerad så jag är ingen troende kristen kan jag ju säga.
Och inte en buddist heller.
Men självklart tror jag.
Jag tror på att det finns någon, något, däruppe som hjälper oss att hålla oss själva uppe.
Ödet.
Jag tror på ödet, jag tror på att allt som händer sker av en andledning, inte för att det ska betyda att det är rätt, utan att det ska lära oss, lära oss om kärlek, leva, sorg, ilska."
"Min tro. Det är lite svårt om man tänker typ på om jag tror på Gud, Buddha, Allah o sånna saker.
Jag är inte döpt, jag är inte konfirmerad så jag är ingen troende kristen kan jag ju säga.
Och inte en buddist heller.
Men självklart tror jag.
Jag tror på att det finns någon, något, däruppe som hjälper oss att hålla oss själva uppe.
Ödet.
Jag tror på ödet, jag tror på att allt som händer sker av en andledning, inte för att det ska betyda att det är rätt, utan att det ska lära oss, lära oss om kärlek, leva, sorg, ilska."
Jag kan säga såhär: det är precis det jag tror på också. Allt händer av en anledning. Det var relativt nyligen jag kom på vad jag tror på, och sedan dess har allt flytit på. Haha, ja, det hände ju av en anledning.
Everything makes sence.
Everything makes sence.
True friends are always together in spirit.
De två senaste dagarna har jag kollat på min älsklingsserie Anne på Grönkulla. Den låter lite gammaldags, och för att vara ärlig är den det också. Långt ifrån "Gossip Girl" och "How I met your mother".
Den handlar om en flicka som heter Anne. Hon är föräldralös och har haft mycket otur i sitt liv, och brukar därför fantasera mycket (som tex. att hon har en "window-friend").
Hon blir adopterad av syskonen Marilla och Matthew Cutbert, men det blir inte riktigt som de har tänkt sig.
Hon kallar hennes närmaste vänner "kinderd spirit", eller "Besläktade själar" som hon hittar allteftersom. Jag har ett favoritcitat från filmen som Annes skollärarinna säger:
"True friends are always together in spirit", och jag tror att det kommer att hjälpa mig på ett eller annat sätt i framtiden.
Den handlar om en flicka som heter Anne. Hon är föräldralös och har haft mycket otur i sitt liv, och brukar därför fantasera mycket (som tex. att hon har en "window-friend").
Hon blir adopterad av syskonen Marilla och Matthew Cutbert, men det blir inte riktigt som de har tänkt sig.
Hon kallar hennes närmaste vänner "kinderd spirit", eller "Besläktade själar" som hon hittar allteftersom. Jag har ett favoritcitat från filmen som Annes skollärarinna säger:
"True friends are always together in spirit", och jag tror att det kommer att hjälpa mig på ett eller annat sätt i framtiden.
En riktig kick!
Det är nytt år, nya förhoppningar och nya löften - och det känns underbart! Jag har verkligen känslan att allt kommer sluta bra.
Samtidigt som jag tror att det kommer att bli ett grymt år, vet jag att det kommer kännas jobbigt sedan när våren tar slut. Jag kommer att sakna så många och det är inte mycket som kommer att bli sig likt.
But the thing is that I like it.
Sedan blir det att ta nya tag, få nya chanser och vara exakt den man vill vara.
Samtidigt som jag tror att det kommer att bli ett grymt år, vet jag att det kommer kännas jobbigt sedan när våren tar slut. Jag kommer att sakna så många och det är inte mycket som kommer att bli sig likt.
But the thing is that I like it.
Sedan blir det att ta nya tag, få nya chanser och vara exakt den man vill vara.
Två olika sorters längtan
Jag har fortfarande inte fått "julkänslan" än, vilket känns synd.
Detta året har på många sätt varit bättre än de andra, men samtidigt har jag haft stunder som jag aldrig haft innan och som jag aldrig någonsin vill komma tillbaka till.
Alla tjejer i min klass snackar hela tiden om hur sorgligt det ska bli att sluta vår klass, och jag tror att det mycket beror på de underbara och söta killarna som går i samma klass. För inte så länge sen tyckte jag precis som dem, men jag måste erkänna att mina känslor och tankar har förändrats.
Några av tjejerna kommer jag att sakna så otroligt mycket. En av dom, så mycket så att det kommer att göra ont.
Majoriteten av killarna har jag gått i samma klass som i ungefär nio år, och jag börjar tycka att det ska bli skönt med nya människor, nya val och en ny chans att förändras till den man inerst inne vill vara.
Inga mer lögner, inget mer svek. Att lära sig att stå för sina åsikter och att kunna, och vilja, säga den fruktansvärda sanningen. Få vetskapen om vilka som föralltid kommer att tillhöra ens hjärta, och vilka som sakta men säkert kommer att blåsas iväg med den kalla, tunga vinden.
-
I've heard of forbidden love,
but never forbidden friendship
but never forbidden friendship
Är det det här de kallar tonåren?
Jag vet inte vad som har hänt. Om jag har gjort något fel eller om jag bara är inne i en period. Är det det här de kallar tonåren?
Jag märker hur mina bröst börjar kännas mer ömma och hur jag har humör svängningar titt som tät. Tyvärr är det inte bara det. Jag känner mig deprimerad så fort jag kommer in i huset. Det känns som om jag stör mig på allt som rör sig här hemma, och det enda som kan muntra upp mig är mina underbara gitarrer och musiken.
Ibland kan jag skicka iväg random sms till kompisar jag egentligen inte känner så där jättebra och bara skriva ut om mina känslor.
Jag har märkt att jag är rätt kräsen när det gäller killar också. De får inte ha slingor i håret, örhängen, för stora ögon eller för barnslig frisyr. De måste ha bra klädstil och musiksmak annars kan de sticka.
Wow, jag är verkligen kräsen!
Jag kom att tänka på det i lördags sent på natten när jag var hemma hos en kompis och kollade igenom skolfotona:
- Vem tycker du är snyggast då? frågade hon mig.
Jag drog lite på läpparna och fick verkligen tänka igenom ordentligt. "Han är söt, han är rätt så snygg men knappast snyggast" var några av tankarna.
- Det finns faktiskt ingen kille som jag anser vara snyggast, blev mitt svar tillslut.
Jag vill verkligen ha en pojkvän. Den där drömkillen som uppfyller alla mina löjliga krav. Ja, till och med jag själv anser att de är löjliga.
Min bästa vän har en pojkvän, och det var många som var emot förhållandet till en början men nu tycker alla att det är gulligt. Det sitter ständigt och kelar och pussar varandra och ses så många gånger de bara kan. Jag måste erkänna att jag är avundsjuk på det. Jag vet att jag inte är snyggast i världen men jag vet att jag ser rätt okej ut. Jag skulle kunna förbättra min stil och få den att bli lite mer... ja, vad man kallar feminin. Jag är precis som alla andra när det gäller en grej: att vilja bli omtyckt av killar. Saken är den att det finns en kille som jag faktiskt tror gillar mig, men när jag fick reda på det blev jag mest bekymrad och tänkte på att jag inte ville göra honom ledsen, för tyvärr gillar jag inte honom på det sättet. Dock tror jag att jag behövde det. Att få en kick som sade "det finns de som gillar dig för den du är". Det är sådana grejer som ökar mitt självförtroende.
Sak jag stör mig på
Varför måste jag vara så sur?
