Är det det här de kallar tonåren?
Jag vet inte vad som har hänt. Om jag har gjort något fel eller om jag bara är inne i en period. Är det det här de kallar tonåren?
Jag märker hur mina bröst börjar kännas mer ömma och hur jag har humör svängningar titt som tät. Tyvärr är det inte bara det. Jag känner mig deprimerad så fort jag kommer in i huset. Det känns som om jag stör mig på allt som rör sig här hemma, och det enda som kan muntra upp mig är mina underbara gitarrer och musiken.
Ibland kan jag skicka iväg random sms till kompisar jag egentligen inte känner så där jättebra och bara skriva ut om mina känslor.
Jag har märkt att jag är rätt kräsen när det gäller killar också. De får inte ha slingor i håret, örhängen, för stora ögon eller för barnslig frisyr. De måste ha bra klädstil och musiksmak annars kan de sticka.
Wow, jag är verkligen kräsen!
Jag kom att tänka på det i lördags sent på natten när jag var hemma hos en kompis och kollade igenom skolfotona:
- Vem tycker du är snyggast då? frågade hon mig.
Jag drog lite på läpparna och fick verkligen tänka igenom ordentligt. "Han är söt, han är rätt så snygg men knappast snyggast" var några av tankarna.
- Det finns faktiskt ingen kille som jag anser vara snyggast, blev mitt svar tillslut.
Jag vill verkligen ha en pojkvän. Den där drömkillen som uppfyller alla mina löjliga krav. Ja, till och med jag själv anser att de är löjliga.
Min bästa vän har en pojkvän, och det var många som var emot förhållandet till en början men nu tycker alla att det är gulligt. Det sitter ständigt och kelar och pussar varandra och ses så många gånger de bara kan. Jag måste erkänna att jag är avundsjuk på det. Jag vet att jag inte är snyggast i världen men jag vet att jag ser rätt okej ut. Jag skulle kunna förbättra min stil och få den att bli lite mer... ja, vad man kallar feminin. Jag är precis som alla andra när det gäller en grej: att vilja bli omtyckt av killar. Saken är den att det finns en kille som jag faktiskt tror gillar mig, men när jag fick reda på det blev jag mest bekymrad och tänkte på att jag inte ville göra honom ledsen, för tyvärr gillar jag inte honom på det sättet. Dock tror jag att jag behövde det. Att få en kick som sade "det finns de som gillar dig för den du är". Det är sådana grejer som ökar mitt självförtroende.
Sak jag stör mig på
Varför måste jag vara så sur?
Dagens sanning
Det blir aldrig som man har tänkt sig.
Allt känns allt helt plötsligt så jävla fel. Jag försökte skänka glädje och visa omtänksamhet, och visst det kanske inte blev det resultatet jag ville att det skulle bli men ändå. De gjorde narr av mig. Som vanligt.
Allt känns allt helt plötsligt så jävla fel. Jag försökte skänka glädje och visa omtänksamhet, och visst det kanske inte blev det resultatet jag ville att det skulle bli men ändå. De gjorde narr av mig. Som vanligt.
Det finns en, och det är du.
Jag tycker att det är viktigt att vara sig själv. Att leva upp till sina drömmar och mål. Ha sina egna speciella förebilder och intressen. Det är det som gör en individ intressant.
Om jag hade träffat någon som hade varit precis som jag är nu så hade jag till en början tyckt att det var kul. Sen är jag faktiskt rätt säker på att jag skulle tröttna.
Jag har haft tur. En sån jävla tur. Jag har vänner som älskar mig för den jag är och det är mer än jag någonsin skulle kunna drömma om. Det finns en speciell person. En person som får mig att må bra. Att vara lycklig. Samtidigt som vi är så olika är vi så otroligt lika. Utseendemässigt är vi något otroligt olika. Ena kines, den andra nordisk. Vi har helt olika kläd- och musiksmak och inte för att tala om killar. Men trots olikheterna finns det så mycket detaljer, små detaljer som gör helheten. Vi har pratat, diskuterat, gråtit och skattat. Allt tillsammans. Några dagar sedan tog jag till och med upp en mycket personlig grej med henne och efter det... wow, vi kan verkligen prata om allt tillsammans, och det är det som håller oss ihop.
Bästis. Älskar dig.
Om jag hade träffat någon som hade varit precis som jag är nu så hade jag till en början tyckt att det var kul. Sen är jag faktiskt rätt säker på att jag skulle tröttna.
Jag har haft tur. En sån jävla tur. Jag har vänner som älskar mig för den jag är och det är mer än jag någonsin skulle kunna drömma om. Det finns en speciell person. En person som får mig att må bra. Att vara lycklig. Samtidigt som vi är så olika är vi så otroligt lika. Utseendemässigt är vi något otroligt olika. Ena kines, den andra nordisk. Vi har helt olika kläd- och musiksmak och inte för att tala om killar. Men trots olikheterna finns det så mycket detaljer, små detaljer som gör helheten. Vi har pratat, diskuterat, gråtit och skattat. Allt tillsammans. Några dagar sedan tog jag till och med upp en mycket personlig grej med henne och efter det... wow, vi kan verkligen prata om allt tillsammans, och det är det som håller oss ihop.
Bästis. Älskar dig.
