luxurys

I varje klass är det någon som är utanför. I A är det tjejen från min gamla klass som inte vill växa upp, i C är det en tjej från min gamla klass som inte verkar ha något intresse annat än att följa systerns fotspår. Jag känner inte till så många i D klassen, för det händer alltför ofta att jag blandar ihop den med C. I E skulle jag gissa på att det är killen med långt, fett hår, gröna eller beigea byxor och samma cykeltröja (varje dag). Sen återstår ju min klass; B. Vi blir sedda som "töntklassen", eller ... det är i alla fall det jag har fått för mig att bli har blivit stämplade som- men som egentligen inte är sant. Visst, vissa killar är nördigare än andra, men så är det väll i varje klass. Men om man räknar bort den lilla delen så är det en underbar klass- enligt mig. Som jag skrev innan så är det alltid någon som är utanför, och i vårt fall är det en tjej.

När jag började på högstadiet hade jag, som de flesta andra, en rädsla för att bli utstött; att bli den som tjejen blev tillslut. När klassen skulle åka på en utflykt till en ö och min dåvarande bästa vän (och enda vän som var en tjej. de flesta av killarna kom från samma klass som mig) var sjuk, tog jag första tjej jag kunde hitta och började prata med henne. Vi var med varandra hela den dagen.

Någon dag senare då vi var tillbaka i skolan igen började jag få kompisar. Det kanske låter lite konstigt men jag och en av mina bästa vänner hittade varandra genom att vi hade lika händer; röda/lila (vilket tyder på dålig blodcirkulation). Hon hade ett förflutet med tjejen. Det var mycket drama som hade hänt, och det tjejen hade gjort hade jag svårt att smälta. Dagarna gick och jag började dra mig ifrån, och rätt som det var började hon följa efter; vilket jag och tjejerna tyckte var fel och något otroligt jobbigt.

På vårterminen hade en tjej i min klass hört tjejen prata i sin mobiltelefon med sin kille och hade sagt att alla i B var dumma i huvudet och att hon hatade klassen. Jag fick reda på detta och blev vad man kan kalla "arg", trots att jag egentligen bara var på ett otroligt konstigt humör och överreagerade och tyckte att situationen var rolig.

Jag och några tjejer gick för att prata med henne, men vi hann inte säga så mycket för vi skulle gå in.

Efter skolan gick jag, tillsammans med en klasskompis som bytte till Engelska skolan förra året, långsamt efter tjejen när hon var på väg bort från skolan och vi började skrika omogna och elaka saker till henne. Då hade hon varit flera meter framför oss, och jag tvivlade på om hon hörde något över huvud taget; men det visade sig att hon gjorde det.

Just denna biten kommer jag inte ihåg så jättemycket av; allt gick så otroligt snabbt. Det var x antal tjejsamtal i klassen, killarna undrade var som hände, jag var på möten med tjejens gamla "fiender"; bland annat tjejen med likadana händer som mig och en tjejen som hörde samtalet. Plötsligt hade allt blivit som en stor grej. En riktigt stor grej. Tårar och blickar.

Tjejerna i klassen var arga för att läraren alltid tog tjejens sida, och jag höll med dom. Men när jag tänker efter; tjejen var helt ensam. Inte en enda människa stod bakom henne. Vi gjorde skolan till ett helvete på jorden för henne.

Under denna perioden hade jag också lärt mig att tjejen som bytte skola inte var någon jag kunde lita på. Hon hade skrikit, om inte mer saker än vad jag gjorde, den dagen; och ändå lät hon mig få all skit. Hon behövde inte sitta på ett möte med den bästa klassföreståndaren och höra henne skrika att jag, inte bokstavligt kanske, var dum i huvudet som inte kunde respektera tjejen. Jag sa inget om den tjejen som bytte skola, för vi var rätt bra vänner, och jag ville inte att hon skulle få skit, så jag tog på mig det.

Plötsligt började det tas upp att tjejen kanske skulle polisanmäla det, och då insåg jag vad jag hade gjort. Hur dum jag hade varit.

Det blev aldrig någon polisanmälan. Vi fick lärarna att tro att vi hade glömt bort det ett tag, men jag tror att dom tillslut fattade att vi aldrig skulle glömma det. Jag har knappt pratat med tjejen sedan den dagen, förutom på nya tjejmöten om hur orättvist det var angående gympabetygen och tjejen. Det är en annan historia, men den slutade också med tårar och blickar.

I åttan hade vi mognat, tänkt och fått ånger (i alla fall de flesta). Vi bestämde oss för att ge tjejen en chans, men det blev inte som någon hade tänkt sig.

Jag hade konfirmerat mig och lärt känna en tjej som var ett sisjöbarn. Vi hade, på något oförklarligt sätt fått tag i varandras msn och börjat chatta om livet och klasserna. En dag skrev hon till mig: 
"Jag har hört att du har varit med i en catfight, haha ;)"

Just den meningen gav mig det största frågetecknet i huvudet, jag någonsin haft.

Sisjöbarnet hade varit med sina kompisar på en konsert på Liseberg, och träffat tjejen och hennes kille där. Då hade tjejen kommit fram till sisjöbarnet och frågat om hon "hade hört det senaste", och svaret blev nej. Tjejen förklarade att hon hade slagit ner mig, min kompis med likadana händer som mig samt tjejen som hörde samtalet. Jag började garva och frågade om hon var seriös, och svaret blev ja.

Jag blev arg, och denna gången på riktigt. Trots att det var en så patetisk grej så blev jag otroligt irriterad. Jag ringde tjejen med händerna och tog utmin "ilska" och ilskan spreds därför vidare. Alla tjejer i klassen visste om det på måndag morgon.

Där blir minnet suddigt igen, och jag kommer inte ihåg hur allt togs upp i klassen, men jag antar att vi berättade det för min klassföreståndare; vilket betyder att det blev ytligare tjejmöten.

Jag gick, tillsammans med min gamla bästa vän, till E klassens arbetslag och frågade om jag fick prata med sisjöbarnet och ett annat hårdrockande vittne. De berättade historien igen, och efter det frågade jag om de kunde berätta det för min klassföreståndare; vilket de gick med på.

Jag tror inte att konflikten löstes, för fortfarande; nu efter ett år, så har jag inte pratat med henne. Det är bara "nördarna" i min klass som gör det, och det är inte så många som pratar med dom heller.

Jag har insett mina misstag, för nu har jag ytligare mognat ett steg. Jag ångrar den första konflikten något enormt. Det var bara onödigt och smärtsamt. Vad hade hänt om hon hade polisanmält det?

Den andra konflikten dock, den patetiska lögnen om att hon hade slagit ner oss, ångrar jag dock inte. Hon spred falska rykten och för "förtjänade" sitt "straff".

Jag har inga planer på att börja prata med henne igen.