luxurys

För knappt en vecka sedan var jag på väg hem från skolan. Jag vet att jag inte hade så mycket i tankarna just då, och att jag varken kände mig glad eller ledsen. Plötsligt ser jag en liten flicka komma gående. Hon hade stora bruna ögon, och var riktigt gullig. Hon log mot mig och sa hej. Det gjorde min dag.

När jag satt på bussen hem från stan idag satte sig en farbror bredvid mig och vi började prata.

Strax innan han gick på gjorde en rödhårig, lång och söt kille det. Han kollade på den tomma platsen som var bredvid mig, såg lite nervös ut men backade sedan och satte sig på en "ensamplats". Är det verkligen så svårt att sätta sig bredvid en tjej? Är det såhär samhället ser ut? Om det hade varit tvärt om; att han hade suttit där med en tom plats bredvid sig och jag hade kommit på, så hade jag antagligen gjort precis som han. Det är irriterande, men så är det.

Därför blev jag glad och log inom mig när farbrorn satte sig bredvid mig och började prata; för det är så jag vill ha det.

För någon månad sedan började min gamla bästa vän chatta med en kille i parallellklassen. Egentligen började hon bara med det för att han var ginger (rött hår, vit hy och fräknar). Hon och jag har sedan något år tillbaka tyckt att det är speciellt roligt med gingers, av någon anledning.

De fortsatte chatta med varandra via facebook och det utvecklades till att det gick över till msn; då började också samtalen bli snäppet allvarligare.

Klassen fick reda på det och det hela blev som ett litet internt skämt. Jag har också chattat lite med gingern, och han är snäll- men tyvärr något otroligt nördig, och han har verkligen en personlighet som jag aldrig skulle kunna bli förälskad i. Dålig musiksmak (något jag har ovanligt svårt att tolerera), han skriver "h3h3h3", brukar åka på DreamHack samt är något otroligt omanlig. Det låter elakt, men det är sanningen just om denna individ.

Han började gilla min gamla bästa vän, och varje gång hon loggade in på msn/face/cs så var han först vid att skriva hej efter en halv sekund. När jag fick höra det tyckte jag att det lät gulligt, men jag kan samtidigt förstå att min kompis inte gillade det. Hon hade, precis som jag, börjat förstå att allt kanske handlade om kärlek trots att de aldrig hade pratat med varandra i verkliga livet.

På något konstigt sätt började jag och gingern chatta om min gamla bästa vän, och trots att han kanske egentligen inte hade tänkt att jag skulle få reda på det, så kom det ur han att han gillade henne. Han var rädd för att jag skulle berätta det för henne, men jag lovade att inte göra det; vilket jag höll.

För knappt en vecka sedan frågade han henne om hon ville hitta på något, men det ville hon inte. Det kunde jag inte förstå då. "Varför kan hon inte ge honom en chans? En liten chans bara?". Men nu när jag tänker tillbaka på det så förstår jag varför hon sa nej.

Igår fick jag reda på att han inte visste vilka Nirvana var, vilket gjorde mig chockad. Jag skrev till min gamla bästa vän, på ett mycket skämtsamt sätt självklart, att jag inte tyckte att hon skulle bli tillsammans med någon som hade så dålig musiksmak, och efter ett antal minuters chatt mellan mig och henne sa hon att hon skulle försöka få fram att hon inte gillade honom. Vi kom fram till att hon skulle låtsas vara tillsammans med vår kompis från Skåne.

En chatt började mellan mig, min kompis och ginger och vi hade kommit fram till vad vi skulle göra: att på något sätt berätta om min kompis låtsasförhållande för honom.

Så snart vi, eller snarare jag, berättat det kände jag ett hugg i magen. Jag hade precis krossat den pojkens hjärta.

Ni vet lika bra som jag att han inte började spela Call of Duty, för kanske tio minuter senare skrev han till mig på facebook och frågade om vi var seriösa. Jag kände mig hemsk när jag svarade ja.

Men hur han hade lyckats bli kär i henne hade jag ingen aning om. De hade, som sagt, aldrig pratat med varandra i verkligheten och när han såg henne i skolan kollade han blygt ner i marken. Det var först när jag sa åt honom att säga hej till henne, om han över huvud taget ville att något skulle hända mellan dom.

Samtidigt som jag ångrar att jag hjälpte henne med att få honom att "förstå" så är jag ändå glad över att ha hjälpt min kompis. Hon ville verkligen inte att det skulle bli något mellan dom; för han var långt ifrån hennes "typ". Jag önskar bara att vi hade gjort det på ett annat sätt, för det här täckmanteln kommer aldrig att hålla.

I varje klass är det någon som är utanför. I A är det tjejen från min gamla klass som inte vill växa upp, i C är det en tjej från min gamla klass som inte verkar ha något intresse annat än att följa systerns fotspår. Jag känner inte till så många i D klassen, för det händer alltför ofta att jag blandar ihop den med C. I E skulle jag gissa på att det är killen med långt, fett hår, gröna eller beigea byxor och samma cykeltröja (varje dag). Sen återstår ju min klass; B. Vi blir sedda som "töntklassen", eller ... det är i alla fall det jag har fått för mig att bli har blivit stämplade som- men som egentligen inte är sant. Visst, vissa killar är nördigare än andra, men så är det väll i varje klass. Men om man räknar bort den lilla delen så är det en underbar klass- enligt mig. Som jag skrev innan så är det alltid någon som är utanför, och i vårt fall är det en tjej.

När jag började på högstadiet hade jag, som de flesta andra, en rädsla för att bli utstött; att bli den som tjejen blev tillslut. När klassen skulle åka på en utflykt till en ö och min dåvarande bästa vän (och enda vän som var en tjej. de flesta av killarna kom från samma klass som mig) var sjuk, tog jag första tjej jag kunde hitta och började prata med henne. Vi var med varandra hela den dagen.

Någon dag senare då vi var tillbaka i skolan igen började jag få kompisar. Det kanske låter lite konstigt men jag och en av mina bästa vänner hittade varandra genom att vi hade lika händer; röda/lila (vilket tyder på dålig blodcirkulation). Hon hade ett förflutet med tjejen. Det var mycket drama som hade hänt, och det tjejen hade gjort hade jag svårt att smälta. Dagarna gick och jag började dra mig ifrån, och rätt som det var började hon följa efter; vilket jag och tjejerna tyckte var fel och något otroligt jobbigt.

På vårterminen hade en tjej i min klass hört tjejen prata i sin mobiltelefon med sin kille och hade sagt att alla i B var dumma i huvudet och att hon hatade klassen. Jag fick reda på detta och blev vad man kan kalla "arg", trots att jag egentligen bara var på ett otroligt konstigt humör och överreagerade och tyckte att situationen var rolig.

Jag och några tjejer gick för att prata med henne, men vi hann inte säga så mycket för vi skulle gå in.

Efter skolan gick jag, tillsammans med en klasskompis som bytte till Engelska skolan förra året, långsamt efter tjejen när hon var på väg bort från skolan och vi började skrika omogna och elaka saker till henne. Då hade hon varit flera meter framför oss, och jag tvivlade på om hon hörde något över huvud taget; men det visade sig att hon gjorde det.

Just denna biten kommer jag inte ihåg så jättemycket av; allt gick så otroligt snabbt. Det var x antal tjejsamtal i klassen, killarna undrade var som hände, jag var på möten med tjejens gamla "fiender"; bland annat tjejen med likadana händer som mig och en tjejen som hörde samtalet. Plötsligt hade allt blivit som en stor grej. En riktigt stor grej. Tårar och blickar.

Tjejerna i klassen var arga för att läraren alltid tog tjejens sida, och jag höll med dom. Men när jag tänker efter; tjejen var helt ensam. Inte en enda människa stod bakom henne. Vi gjorde skolan till ett helvete på jorden för henne.

Under denna perioden hade jag också lärt mig att tjejen som bytte skola inte var någon jag kunde lita på. Hon hade skrikit, om inte mer saker än vad jag gjorde, den dagen; och ändå lät hon mig få all skit. Hon behövde inte sitta på ett möte med den bästa klassföreståndaren och höra henne skrika att jag, inte bokstavligt kanske, var dum i huvudet som inte kunde respektera tjejen. Jag sa inget om den tjejen som bytte skola, för vi var rätt bra vänner, och jag ville inte att hon skulle få skit, så jag tog på mig det.

Plötsligt började det tas upp att tjejen kanske skulle polisanmäla det, och då insåg jag vad jag hade gjort. Hur dum jag hade varit.

Det blev aldrig någon polisanmälan. Vi fick lärarna att tro att vi hade glömt bort det ett tag, men jag tror att dom tillslut fattade att vi aldrig skulle glömma det. Jag har knappt pratat med tjejen sedan den dagen, förutom på nya tjejmöten om hur orättvist det var angående gympabetygen och tjejen. Det är en annan historia, men den slutade också med tårar och blickar.

I åttan hade vi mognat, tänkt och fått ånger (i alla fall de flesta). Vi bestämde oss för att ge tjejen en chans, men det blev inte som någon hade tänkt sig.

Jag hade konfirmerat mig och lärt känna en tjej som var ett sisjöbarn. Vi hade, på något oförklarligt sätt fått tag i varandras msn och börjat chatta om livet och klasserna. En dag skrev hon till mig: 
"Jag har hört att du har varit med i en catfight, haha ;)"

Just den meningen gav mig det största frågetecknet i huvudet, jag någonsin haft.

Sisjöbarnet hade varit med sina kompisar på en konsert på Liseberg, och träffat tjejen och hennes kille där. Då hade tjejen kommit fram till sisjöbarnet och frågat om hon "hade hört det senaste", och svaret blev nej. Tjejen förklarade att hon hade slagit ner mig, min kompis med likadana händer som mig samt tjejen som hörde samtalet. Jag började garva och frågade om hon var seriös, och svaret blev ja.

Jag blev arg, och denna gången på riktigt. Trots att det var en så patetisk grej så blev jag otroligt irriterad. Jag ringde tjejen med händerna och tog utmin "ilska" och ilskan spreds därför vidare. Alla tjejer i klassen visste om det på måndag morgon.

Där blir minnet suddigt igen, och jag kommer inte ihåg hur allt togs upp i klassen, men jag antar att vi berättade det för min klassföreståndare; vilket betyder att det blev ytligare tjejmöten.

Jag gick, tillsammans med min gamla bästa vän, till E klassens arbetslag och frågade om jag fick prata med sisjöbarnet och ett annat hårdrockande vittne. De berättade historien igen, och efter det frågade jag om de kunde berätta det för min klassföreståndare; vilket de gick med på.

Jag tror inte att konflikten löstes, för fortfarande; nu efter ett år, så har jag inte pratat med henne. Det är bara "nördarna" i min klass som gör det, och det är inte så många som pratar med dom heller.

Jag har insett mina misstag, för nu har jag ytligare mognat ett steg. Jag ångrar den första konflikten något enormt. Det var bara onödigt och smärtsamt. Vad hade hänt om hon hade polisanmält det?

Den andra konflikten dock, den patetiska lögnen om att hon hade slagit ner oss, ångrar jag dock inte. Hon spred falska rykten och för "förtjänade" sitt "straff".

Jag har inga planer på att börja prata med henne igen.

Det börjar bli dags. På måndag är det endast en vecka kvar, och jag känner på mig att den kommer gå fruktansvärt snabbt- vilket jag gillar. Redan för någon vecka sedan började jag göra en "inköpningslista" till Thailand och där står det bland annat; pilotsolglasögon och bikini.

Men trots att det är så lite tid kvar känns det som om det är en evighet tills dagen kommer. Det känns... overkligt.

Innan jag brukar åka utomlands så har jag samma känsla; friheten att få komma bort från allt. Kunna slappna av och släppa alla bekymmer man har. Att få ta igen missad tid med familjen, och förlåt, komma bort från alla kompisar ett tag bara. 
När jag kommer hem har jag självklart en annan känsla då jag uppfyllt alla mina "behov" utomlands. Men varje gång jag kommer hem, oavsett vilket land det är från, så känner jag mig som en mycket mognare tjej. Som att jag ser på saker annorlunda. Jag vet inte om kompisarna har tänkt på det  (tror snarare att dom inte har gjort det), men jag har märkt det i alla fall, och jag gillar det.

Igår kom min mamma hem med en liten överraskning. Hon gav mig en rosa kartong där det stod "Friis & Company", men jag hade fortfarande ingen aning om vad det kunde vara. Gissa om jag blev glad när jag såg att det var ett par svarta klackskor med nitar!

Det får mig att tänka tillbaka på en dag som var "hemsk"; tryck här för att komma till ett gammalt inlägg som är raka motsatsen till detta.

Det kändes otroligt bra på musiken. Lärde mig spela "The Final Countdown" på bas, och spelade den sedan tillsammans med by best friends boyfriend; han spelade keyboard. Musikläraren sa flera gånger att jag var riktigt bra på bas, och det gjorde mig så jäva glad för att:
1, det är så sjukt jävla kul att spela det. Det är ju grunden till all rockmusik (vilket betyder allt å musikens vägar jag älskar)
2, det är inte mitt huvudinstrument; det är gitarr.

På vägen hem gick jag med en gammal klasskompis som jag inte pratat ensam med på x antal år, och det var sjukt kul. Han har grym humor och vi kom bra överens. När vi kom till stället där vi vanligtvis brukade säga hejdå (tillsammans med min tjejkompis som är betydligt bättre kompis med honom) fortsatte han istället gå den vägen jag brukar gå för att fortsätta våran lilla konversation. Haha, det gillade jag.

I come from down in the valley where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and mary we met in high school when she was just seventeen
Wed ride out of that valley down to where the fields were green

Wed go down to the river
And into the river wed dive
Oh down to the river wed ride

Then I got mary pregnant and man that was all she wrote
And for my nineteen birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress
That night we went down to the river
And into the river wed dive
On down to the river we did ride

I got a job working construction for the johnstown company
But lately there aint been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember, mary acts like she don't care
But I remember us riding in my brothers car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks I'd lie awake
And pull her close just to feel each breath she'd take
Now those memories come back to haunt me, they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse that sends me
Down to the river though I know the river is dry
Down to the river, my baby and i
Oh down to the river we ride

Jag kan säga såhär: det är precis det jag tror på också. Allt händer av en anledning. Det var relativt nyligen jag kom på vad jag tror på, och sedan dess har allt flytit på. Haha, ja, det hände ju av en anledning. 
Everything makes sence.

Jag är glad över att min kompis som med förslaget om att vi kunde bo hos hennes moster, men jag tror inte det kommer att hända. Det är för bra för att vara sant, och då är det oftast det också- hur mycket jag än önskar att det faktiskt kunde vara sant.

Har så mycket ny musik på ingång, och tycker att det är så otroligt synd att jag inte kan visa det här. Tack vare min kompis blivande pojkvän så har jag en magkänsla som känns som himla bra! Han linkade nästan för grym musik idag.

Det hade varit så jävla mycket enkelare om konserten hade varit i Göteborg. Då hade alla mina önskningar gått i uppfyllelse. Eller, i alla fall en hel del. 

Fuck allt.