Jag har tröttnat på att läsa kärleksböcker. Ända sedan små, små barnsben har jag läst om hur den söta, blyga tjejen som knappt har några vänner alls får den snygga, populära pojkvännen. Om hur berättelsens underbara killideal utspelar sig. Som tex när tjejen sitter där på bussen och väntar på att killen ska lägga handen på hennes, och så ska dom bara sitta där sen. Eller när de ska ha djupa diskussioner och killen inte finner det svårt alls att öppna sig. 

Men så är det inte, eller hur. Man sitter där och väntar på att någon ska hända, men det gör inte det. Man försöker bli öppen och snäppet känsloladdad, men icke. 

Vi är så.. nej, förlåt. Jag är så jäkla inskränkt. Varför måste jag vara sån? Jag vill inte ens vara sån. Jag vill inte ha så höga förväntningar, för i slutändan är det jag som blir besviken. 

Men kanske var det ödet som gjorde så att jag hamnade just här. Som jag sagt de senaste åren: allt händer av en anledning. 
Jag fick känslor.
Hon fick känslor. 
Och vad fan tycker han? 

Nu kom jag precis på att jag är hemskt inskränkt igen. Jag har fortfarande, på något jävligt konstigt sätt, känslan av att det han visade mot mig var ärligt 
AFJENRGF

nej jag orkar inte.

Jag vill gråta när jag tänker på att alla berättelser jag har skrivit inte finns längre.

Trots en del bekymmer som har uppkommit i mitt liv så har en lycka uppenbarat sig. För hundra år sedan gick jag i ridning, och där lärde jag känna en tjej som jag blev otroligt bra kompis med; jag kallar henne P. Den sommaren jag hade med henne var en av mina bästa men jag kastade iväg det sedan när hösten kom. Trots att det mestadels var jag som sa upp bekantskapen eller vänskapen så hade jag, till och med efter flera år, svårt att släppa det. Därför skrev jag ett meddelande till henne på facebook och det resulterade vid att jag hoppade upp ocjh ner av glädje. Hon skrev att hon saknade mig och gav mig sitt nummer. Nu har vi smsat ett tag och det känns underbart! Vi har till och med bestämt oss för att träffas på söndag. Då ska jag bevisa vem den riktiga rockgirlen jag är (och inte någon äcklig rockwannabe som jag var på den tiden). Nu ska jag äta bulle och vara glad

När någon frågar mig vilka som är mina bästa vänner kommer det upp tre namn i mitt huvud, men när jag verkligen tänker efter så tror jag faktiskt att det är en till. En kvinna i 40 års åldern som alltid funnits till hands. Det kan röra sig om en riktigt liten sak som jag grubblar över och helt enkelt inte vill släppa mitt huvud, då tar jag alltid råd av henne och sedan känns allt mycket bättre. 
Det är inte mycket jag döljer för min mamma, då jag kan lita på henne till hundra procent och det är så otroligt skönt att bara få prata av sig på en vuxen som kommer med mogna svar och gör så att man får lite förstånd i huvudet efter ett samtal på kanske fem minuter. 

Många av våra "samtal" har handlat om en tjej (som det här inlägget handlade om) och jag vet inte hur jag skulle kunna ha svarat på alla sms, chatter osv osv osv osv om jag inte hade haft henne. Nu hoppas jag att den sista tvisten löser sig så att jag kan lägga hela henne bakom mig och andas ut. 

Jag hoppas du vet hur mycket du betyder, annars ska jag ägna mitt liv åt att få dig att förstå det.

Two Princes - Spin Doctors

Det känns på sätt och vis som att få en kniv i ryggen - och det av en barndomsvän (som jag dock haft en del tvister med). Jag känner mig trött; som om all energi plötsligt försvann ur min kropp och att den inte planerade att återkomma.

Jag är hemma , och jag sitter i min morgonrock, handduk runt skallen och tofflor på mina redan otroligt kalla fötter.

Det är rätt mycket som händer hos mig just nu. Alla packar, städar, rotar, grejar. Själv har jag dessutom ett hundratal läxor att göra och varför jag sitter här förstår jag faktiskt inte.

Det har varit en lyckad dag idag. Vaknade upp efter att ha sovit 11 timmar, åt mannagrynsgröt med blåbär till frukost, godis till efterrätt och spelade piano. Just angående pianot så flyter allt på riktigt bra! Jag har precis kommit över första delen i "River flows in you" och jag kan lätt säga att jag är stolt över mig själv.

Tänker tillbaka till förra sommaren då jag fick äran att se Green Day live. Här kommer lite bilder från konserten (tagna från rockfoto.nu) Konserten var underbar- ett minne för livet.

Skrev om en text flera gånger, men det lät aldrig bra nog. Det här inlägget får klara sig med en awesome låt för jag pallar inte mer idag.

Sitter och dricker varm nyponsoppa och har precis tänt ett levande ljus. Jag kollar bort mot fönstret för att se hur mörkt det är, men det slutar ändå med att jag kollar in i min spegelbild som uppenbaras. Jag tar en klunk med nyponsoppa och tänker på hur snyggt håret ser ut när det är rakt.